Idag är det tio år sedan pappa dog. Tio år. En helt vanlig måndagkväll för tio år sedan åkte han iväg för att lira fotboll med en gammal vän och hans kollegor. Ett par timmar senare gick jag genom korridorerna på Östra sjukhuset med Josefine på armen och Marcus vid min sida. Resten av kvällen är bara en dimma.
Att den senaste veckan varit jobbig är inte så konstigt, den inleds med Allhlgona och avslutas antingen med årsdagen eller med Fars dag. Och som om inte vetskapen om detta var tillräcklligt så bombarderas man av reklam som uppmanar en att inte glömma pappa på söndag.
Jag behöver inga påminnelser. Jag har inte glömt.
Kommentera